Jag började skriva det här blogginlägget för cirka fyra dagar sedan. Det var när jag läste om personalen på det kommunala äldreboendet i Tranås. Att de drogat de boende i sängs redan vid femtiden på eftermiddagen. Att det pågått under flera år. Du känner säkert inte igen det jag beskriver. Nyheterna beskrev det nämligen som att pensionärerna fått medicin vid fel tid, ett brott mot rutinerna helt enkelt. ”Däremot ska ingen person skadats fysiskt”.
Jag började skriva det här blogginlägget därför att nyheten från Tranås fick mig att minnas nyheten från Krokom i november förra året . Där hade LSS-boendets kvällspersonal tagit för vana att gå hem tidigt – också vid femtiden. Men först tvingade de förstås de som bodde där i säng. De timvikarier som till slut kontaktade facket berättade också att de fått lära sig att ” jaga in vårdtagare på rummet så att personalen fick vara i fred ”. Kommunen hade fått reda på missförhållanderna redan i maj. Fortsätt läsa Ingen har farit illa …→
Den här texten är från ett tal jag höll vid Tillgänglighetsmarschen 2003
Det finns det som är viktigare än tillgänglighet – som kärlek och gemenskap!
Kärleken som den manifesterar sig i vänskap, som den uttrycker sig i speglingen av en älskande, som den kraft vi alla dras mot och önskar leva med och i.
Gemenskapen med familj och vänner, arbetskamraternas samhörighet, medlemskapet i officiella och informella grupper.
Det är detta som i grund och botten är samhällskittet. Det som håller oss samman. Det som skapar det goda livet – i det goda samhället. Fortsätt läsa Tillgänglighetsmarschen 2003→
I december 2015 hade drygt 16 100 personer assistansersättning genom socialförsäkringssystemet. Knappt två år senare var antalet mindre än 15 000.
Den individuella rättighetslagstiftningen, LSS reglerar vem som har rätt till personlig assistans och assistansersättning. Förvaltningsmyndigheter som Försäkringskassan ska följa lagstiftningen och dess förarbeten. De ska inte bedriva rättsutveckling för att ändra innehållet i rättigheten. Trots det fick Försäkringskassan i regleringsbrevet för 2016 i uppdrag att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.
Jag vill påstå att det är en mindre rättsskandal. Det enda Försäkringskassan kan göra för att genomföra sitt uppdrag är ju att begränsa tillgången till själva rättigheten. En begränsning som kräver att myndigheten driver på rättsutvecklingen så allt färre nyansökningar beviljas, och allt fler personer som redan har assistansersättning förlorar denna. Det här inlägget ska dock inte handla om det utan om det ideologiska budskap som försvarar att det sker. Fortsätt läsa Överutnyttjande – fortfarande budskap och orsak till nedskärningar→
Inlägg på SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råds seminarium ”Samhälle och identitet”.
Den här texten är en föreläsning som hölls 5 december 2003
Det här är inte en predikan, även om det kan låta så. Det är en fundering. Det kan vara svårt nog att vara människa utan att behöva leta efter sanningen med stort S.
Vem är normal egentligen? På de gamla kända anatomiplanscherna ser jag den manliga kroppen avklädd sin hud och sitt könsorgan; manlig endast i utformningen av muskulaturen och avsaknaden av bröst men ändå så ytterligt representativ för det normala. Avvikelsen kvinna skymtar jag ibland i modeller av reproduktiva organ och tecknade bilder där livmoder och äggledare likt ett träd breder ut sig i bäckenet.
Den lokala gratistidningen fick mig att haja till häromdagen. Den låg dubbelvikt på köksbordet. På den vikta framsidan syntes en bild av ett flerhjuligt fordon och nederkanten av något slags regnplagg. Under bilden fanns en rubrik: Här skjutsar hon sin chef.
”Åh, äntligen en artikel om personlig assistans som förstår grejen”, tänkte jag.
Ja, det kanske inte är så ofta mina assistenter kallar mig chefen. Men både de och jag är medvetna om att det är mitt ansvar att arbetsleda. Det är ju bara då jag får assistans med det jag behöver på det sätt jag behöver. Fortsätt läsa Normalitet från en annan vinkel→
Susannes hörna 