Demonstrationståg, främst en polisbil, därefter rullstolsanvändare med plakat

Tillgänglighetsmarschen 2003

Den här texten är från ett tal jag höll vid Tillgänglighetsmarschen 2003

Det finns det som är viktigare än tillgänglighet – som kärlek och gemenskap!

Kärleken som den manifesterar sig i vänskap, som den uttrycker sig i speglingen av en älskande, som den kraft vi alla dras mot och önskar leva med och i.

Gemenskapen med familj och vänner, arbetskamraternas samhörighet, medlemskapet i officiella och informella grupper.

Det är detta som i grund och botten är samhällskittet. Det som håller oss samman. Det som skapar det goda livet – i det goda samhället.

Sverige är ett gott samhälle – eller hur? Det vet vi väl alla? I de flesta officiella skrifter och tal är vi om inte världsbäst så i alla fall så mycket bättre än andra. Och ändå finns här utanförskap och isolering, orättvisa, och orättfärdighet, kränkande särbehandling och diskriminering. Samhällets otillgänglighet utestänger oss med funktionshinder. Den diskriminerar oss.

Utformningen av vår fysiska, intellektuella och sociala miljö är inte något nedlagt av högre makter. Sättet samhället är uppbyggt på är ingen gudomlig sanning. Att vi ska bygga trappor, skriva enbart svartskrift och bara kommunicera via det talade språket är inte en naturlag. Det är inget vi valt för evigt, något oföränderligt.  Det är en historisk kvarleva av ett gammalt och unket tänkande. Det är ett sätt att se till att de som i dag dominerar kan fortsätta att göra så – på bekostnad av oss andra.

Här inne, bakom maktens murar i riksdag och regering, sitter de som i dag har makten. De som tillhör den dominerande eliten. De som talar vackert om mångfald.

Mångfald! Detta, oh så svenska ord, vilket döljer vår olikhet genom att göra oss alla till ingredienser i samma soppa. Visst lilla vän får du smaka litet annorlunda och ändå sjuda med oss andra i den svenska grytan. Men fan ta dig om du sticker ut för mycket, om du kräver rätten till egenart så mycket att du stör, om du tror du kan kräva förändring. Det är ändå soppan som är viktigast. Anpassning och assimilering går före minoritetens rätt att vara annorlunda.

Makten kan snacka allt den vill om samarbete, information och mer kunskap. Den kan hålla föreläsningar om attityder och bemötande och låtsas att den gör allt för ”våra handikappade”. Men egentligen, i verkligheten ser de som sitter vid makten inte oss med funktionshinder som jämlikar. De erkänner inte att vi har rätt till vår olikhet, vår särart. De erkänner inte vår rätt till ett jämlikt liv i ett på jämlikhet byggt samhälle.

Vi är inte ”någons handikappade”. Vi tillhör inte den svenska välfärdsstaten. Den borde tillhöra oss.

Den svenska välfärdsstaten borde vara något mer än en modell av den patriarkaliska familjen där makten utser vissa grupper till ”svaga”. De som för alltid ska tas om hand, stå under förmyndarskap och behandlas som barn. Vi lever i ett samhälle där ”tycka-synd-om” och ”ta-hand-om” är det som gäller.

Detta är ett synsätt som tillåter att alla de hinder som utestänger funktionshindrade ses som något individuellt. Men otillgänglighet är inget privat problem. Det är ett gemensamt ansvar. Vi funktionshindrade behöver inget ”tycka-synd-om”, ”inget”ta-hand-om”. Vi kräver respekt, representation och makt.

Otillgänglighet är inte ett privat problem. Det är ett samhällsproblem. Otillgänglighet är inte en fråga om attityder. Det handlar om diskriminering. Och diskriminerande handlingar och beteenden ska inte behandlas med välmenande tal om bemötande. Diskriminering ska förbjudas i lag.

Lagstiftning för att förbjuda diskriminering kan förändra samhället. Antidiskrimineringslagstiftnings mål är att avskaffa diskriminering och åstadkomma jämlikhet. Att behandla samhällets innevånare jämlikt är inte något som ska göras av välvilja; inte heller är det något riksdag och regering snällt ska be vissa samhällsinvånare att ge andra. Jämlikhet är inte något man gör ”för sin godhets skull”. Det är något man gör för att det förväntas. Det är något man gör för att otillgänglighet och diskriminering är förbjudet i lag.

Kärlek och gemenskap kan inte lagstiftas fram. Men med lagens hjälp kan man se till att människor får förutsättningar som möjliggör både gemenskap och kärlek.

Antidiskrimineringslagstiftning är inte en fråga om särlösningar och speciell behandling. Det är det absolut motsatta; det är en garanti mot segregation. Det är en garanti för lika behandling. Det är att utöka samhällsgemenskapen till att verkligen omfatta ”alla”. Det handlar om grundläggande spelregler: Du har inte rätt att behandla mig på ett annat sätt än du behandlar andra. Jag har lika rätt som du.

Det är dags för vårt gemensamma samhälle att sluta favorisera icke-funktionshindrade på funktionshindrades bekostnad.

Det här landet har hållit på länge nog att diskutera funktionshindrade som samhällsproblem. Det här landet har ägnat tillräcklig tid åt att lappa över orättfärdiga skillnader med välmenande klappar på huvudet. Det här landet har tillräckligt länge struntat i att göra det i grunden rätta.

Det är dags för Sverige att äntligen erkänna funktionshindrades rätt till jämlikhet; att ge oss tillgång till samhället på lika villkor; att lagstifta bort diskriminerande otillgänglighet.

Att diskriminera eller ej är inte någon förhandlingsfråga. Diskriminering är helt enkelt inte acceptabel. Och det som är oacceptabelt förbjuder man.

Vi kräver en antidiskrimineringslagstiftning!

Det är dags nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s