Den här texten handlar om rättigheten i funktionsrättskonventionens artikel 19, principerna om progressivt förverkligande och icke-regression, samt hur en stat som Sverige kan bli föremål för särskild granskning av funktionsrättskommittén. Det är inte en anmälan. Det är ett diskussionsunderlag med begränsade exempel.
Nya politiken hotar mänskliga rättigheter, löd rubriken på Aftonbladets ledarsida. Ja, bryter politiken kring assistans och LSS mot de mänskliga rättigheterna för oss funkisar. Det är en bra fråga, inte minst för att den går att få besvarad. Så här kan det gå till.
Låt oss för enkelhetens skull inte ifrågasätta att den förda politiken faktiskt tar ifrån personer med funktionsnedsättningar en rätt till assistans via socialförsäkringssystemet som de tidigare haft. Vi kan konstatera att antalet berättigade till assistansersättning i januari i år var nere på 2007 års nivå. Sedan oktober 2015 då finansminister Magdalena Andersson satte kostnaderna för assistansen och sjukförsäkringen mot flyktingmottagande har 1376 personer förlorat sin rätt till assistansersättning (cirka 8 % av de som finansministern pratade om). Om det ändå är någon som är tveksam om hur det står till kan ni prenumerera på den är bloggen. Det kommer fler inlägg.
Kan det innebära att Sverige bryter mot internationella överenskommelser? Och vad är bästa sättet att få det prövat i så fall?
Den här texten publicerades 21 juni 2012 i SHT, Svensk HandikappTidskrift. Den handlar om diagnosticering och kategorisering, om terminologi eller bara ordval och rätten till självdefiniering. Den är ack så aktuell fortfarande, Originalet finns här.
Själv brukar jag kalla mig funkis fast du kan säga Susanne.
Vi lever i diagnosernas tidevarv. Du behöver en diagnos för att få tillgång till de flesta välfärdstjänster du klarar dig dåligt utan. Alltmer behöver du också en diagnos för att få tillgång till andra saker på ett sätt som gör dem användbara för dig – du vet saker som skola och arbete. Du diagnosticeras och ännu en expert får anställning, lön och karriär. Och det vore väl okej om det handlade om sjukvård istället för hela livet.
Jag vill påstå att diagnoserna är den minsta gemensamma nämnaren bakom etiketten funktionsnedsättning. På ett personligt plan finns nämligen inget egentligt gemensamt innehåll. Det är bara så att samhället behöver en etikett, en sorteringsavi för att avskilja oss som inte är tillräckligt funktionsuppsatta från dem som anses funktionellt neutrala. Det är vi som är funktionsnedsatta och behöver diagnosticeras för att få delta i samhällsgemenskapen. Hänger du med?
Avsnitt #1 i en serie av texter om den svenska staten och artikel 19 ICRPD – rätten till ett självbestämt liv och att leva tillsammans med andra i samhällsgemenskap.
Den svenska staten och funktionsrättskonventionen
Den 14 januari 2009 trädde Förenta Nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ICRPD ikraft i Sverige (nedan kallad funktionsrättskonventionen). Det var resultatet av en två år lång process. Regeringen undertecknade först texten. Därefter undersöktes om den svenska staten uppfyllde konventionskraven, och regeringen konstaterade att de var uppfyllda väl nog för att svenska staten skulle förbinda sig att ratificera konventionen. Jag skriver ”väl nog”. Det rådde knappast någon tvekan om att regeringen snarare såg konventionen som något att sträva efter än som det internationella rättsdokument den faktiskt är. Regeringen konstaterade nämligen i propositionen:
att Sverige har kommit långt och att konventionens målsättningar ligger i linje med den nationella politiken på området som kommer till uttryck i handlingsplaner, riktlinjer och gällande lagstiftning. Något hinder mot att godkänna konventionen föreligger därför inte. (prop. 2008/09:28 s. 12)
Sedan röstade riksdagen i mitten av november 2008 ja till att godkänna regeringens förslag. Och strax efter började funktionsrättskonventionens krav gälla i Sverige. Fortsätt läsa Artikel 19 bort från institutionerna→
Jag började skriva det här blogginlägget för cirka fyra dagar sedan. Det var när jag läste om personalen på det kommunala äldreboendet i Tranås. Att de drogat de boende i sängs redan vid femtiden på eftermiddagen. Att det pågått under flera år. Du känner säkert inte igen det jag beskriver. Nyheterna beskrev det nämligen som att pensionärerna fått medicin vid fel tid, ett brott mot rutinerna helt enkelt. ”Däremot ska ingen person skadats fysiskt”.
Jag började skriva det här blogginlägget därför att nyheten från Tranås fick mig att minnas nyheten från Krokom i november förra året . Där hade LSS-boendets kvällspersonal tagit för vana att gå hem tidigt – också vid femtiden. Men först tvingade de förstås de som bodde där i säng. De timvikarier som till slut kontaktade facket berättade också att de fått lära sig att ” jaga in vårdtagare på rummet så att personalen fick vara i fred ”. Kommunen hade fått reda på missförhållanderna redan i maj. Fortsätt läsa Ingen har farit illa …→
Den här texten är från ett tal jag höll vid Tillgänglighetsmarschen 2003
Det finns det som är viktigare än tillgänglighet – som kärlek och gemenskap!
Kärleken som den manifesterar sig i vänskap, som den uttrycker sig i speglingen av en älskande, som den kraft vi alla dras mot och önskar leva med och i.
Gemenskapen med familj och vänner, arbetskamraternas samhörighet, medlemskapet i officiella och informella grupper.
Det är detta som i grund och botten är samhällskittet. Det som håller oss samman. Det som skapar det goda livet – i det goda samhället. Fortsätt läsa Tillgänglighetsmarschen 2003→
Susannes hörna 