Den här texten handlar om den kamp för jämställdhet som inte kan förlika sig med funkisars rätt till jämlikhet. Den feminism som ser funkisar som vårdobjekt utan kön och rätt till medborgarskap. Jag ser hur dess representanter tar allt mer plats i den allmänna debatten om personlig assistans,och det gör mig allt mer illa. Vi som lever i tyngden av olika maktordningar borde inte ägna oss åt att förtrycka varandra.
Jag har nog alltid varit feminist. Ja, även innan jag förstod vad det var och använde ordet, var jag feminist. Att vara feminist utan att veta vad det handlar om är förmodligen ett tecken på privilegium. Klassresan stod mina föräldrar för. Jag var vit, medelklass och normat, det vill säga stack inte av från samhällets normer om funktionalitet. Jag gick i söndagsskola på söndagen och drack mellanöl i diket bakom Huskvarna Folkets Park på lördagen. En alltigenom normal, lätt privilegierad men aningslös feminist.
Sedan föll jag av hästen, blev fÖörlaaamad som kompisens dotter uttryckte det, och tappade mitt normatprivilegium. Det är lätt hänt och kan vara gjort på en pisskvart, om ni undrar hur det går till. Det var ett uppvaknande!
Jag var dock fortfarande feminist, och så småningom allt mindre aningslös när det gällde både köns- och funktionsmaktsordningen Och kanske var det de där medfödda privilegierna som gjorde att jag trodde det fanns en solidarisk kärna. Att vi som befann oss någonstans längre ner i de olika maktordningarna hade ett ansvar att bekämpa dem tillsammans. Ja, eller i vart fall borde vi inte förtrycka varandra.
Susannes hörna 