Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 11 november, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avslut och tillbakablick #3

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det. Fortsätt läsa Medborgarskap är …. →

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 6 juni, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #tillbakablick 2

Jag ramlade av hästen 1982 och föll rakt ner i en annan verklighet. En alternativ värld styrd av andra värderingar, begränsad av negativa förväntningar och med en kontinuerlig fokus på det som är nedsatt, det som inte fungerar. Själv kände jag mig mest förvirrad av en omgivning som bara betedde sig konstigt. Det tog lång tid för mig innan jag förstod att de flesta faktiskt sörjde mig som om jag hade dött.

Deras sorg stod helt i konflikt med hur jag upplevde det hela. Jag mindes fallet, hur huvudet slog i sågspånet och en sorts elektriskt stöt gick genom kroppen. Och starkast mindes jag hur synfältet började förminskas; hur mörkret kröp in från sidorna och hotade själv livet. Jag tror jag vrålade ”Nej!” men det kanske bara var ett skrik inom mig. I en och samma sekund förstod jag vad som skett (mindes till och med bilden från teveprogrammet om ryggmärgsskador) och insåg att jag kanske skulle dö. Så jag vrålade. Inte för min krossade halskota, utan för att jag inte var färdig med livet. Jag ville ha mer! Mycket mer! Fortsätt läsa Att medikalisera ett liv →