Etikettarkiv: av-institutionalisering

En särskild sorts feminism

Den här texten handlar om den kamp för jämställdhet som inte kan förlika sig med funkisars rätt till jämlikhet. Den feminism som ser funkisar som vårdobjekt utan kön och rätt till medborgarskap. Jag ser hur dess representanter tar allt mer plats i den allmänna debatten om personlig assistans,och det gör mig allt mer illa. Vi som lever i tyngden av olika maktordningar borde inte ägna oss åt att förtrycka varandra.

Jag har nog alltid varit feminist. Ja, även innan jag förstod vad det var och använde ordet, var jag feminist. Att vara feminist utan att veta vad det handlar om är förmodligen ett tecken på privilegium. Klassresan stod mina föräldrar för. Jag var vit, medelklass och normat, det vill säga stack inte av från samhällets normer om funktionalitet. Jag gick i söndagsskola på söndagen och drack mellanöl i diket bakom Huskvarna Folkets Park på lördagen. En alltigenom normal, lätt privilegierad men aningslös feminist.

Sedan föll jag av hästen, blev fÖörlaaamad som kompisens dotter uttryckte det, och tappade mitt normatprivilegium. Det är lätt hänt och kan vara gjort på en pisskvart, om ni undrar hur det går till. Det var ett uppvaknande!

Jag var dock fortfarande feminist, och så småningom allt mindre aningslös när det gällde både köns- och funktionsmaktsordningen Och kanske var det de där medfödda privilegierna som gjorde att jag trodde det fanns en solidarisk kärna. Att vi som befann oss någonstans längre ner i de olika maktordningarna hade ett ansvar att bekämpa dem tillsammans. Ja, eller i vart fall borde vi inte förtrycka varandra.

Fortsätt läsa En särskild sorts feminism

Artikel 19 bort från institutionerna

Avsnitt #1 i en serie av texter om den svenska staten och artikel 19 ICRPD – rätten till ett självbestämt liv och att leva tillsammans med andra i samhällsgemenskap.

Den svenska staten och funktionsrättskonventionen

Den 14 januari 2009 trädde Förenta Nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ICRPD ikraft i Sverige (nedan kallad funktionsrättskonventionen). Det var resultatet av en två år lång process. Regeringen undertecknade först texten. Därefter undersöktes om den svenska staten uppfyllde konventionskraven, och regeringen konstaterade att de var uppfyllda väl nog för att svenska staten skulle förbinda sig att ratificera konventionen. Jag skriver ”väl nog”. Det rådde knappast  någon tvekan om att regeringen snarare såg konventionen som något att sträva efter än som det internationella rättsdokument den faktiskt är. Regeringen konstaterade nämligen i propositionen:

att Sverige har kommit långt och att konventionens målsättningar ligger i linje med den nationella politiken på området som kommer till uttryck i handlingsplaner, riktlinjer och gällande lagstiftning. Något hinder mot att godkänna konventionen föreligger därför inte. (prop. 2008/09:28 s. 12)

Sedan röstade riksdagen i mitten av november 2008 ja till att godkänna regeringens  förslag. Och strax efter började funktionsrättskonventionens krav gälla i Sverige. Fortsätt läsa Artikel 19 bort från institutionerna

Ingen har farit illa …

Jag började skriva det här blogginlägget för cirka fyra dagar sedan. Det var när jag läste om personalen på det kommunala äldreboendet i Tranås. Att de drogat de boende i sängs redan vid femtiden på eftermiddagen. Att det pågått under flera år. Du känner säkert inte igen det jag beskriver. Nyheterna beskrev det nämligen som att pensionärerna fått medicin vid fel tid, ett brott mot rutinerna helt enkelt. ”Däremot ska ingen person skadats fysiskt”.

Jag började skriva det här blogginlägget därför att nyheten från Tranås fick mig att minnas nyheten från Krokom i november förra året . Där hade LSS-boendets  kvällspersonal tagit för vana att gå hem tidigt – också vid femtiden. Men först tvingade de förstås de som bodde där i säng. De timvikarier som till slut kontaktade facket berättade också att de fått lära sig att ” jaga in vårdtagare på rummet så att personalen fick vara i fred ”. Kommunen hade fått reda på missförhållanderna redan i maj.   Fortsätt läsa Ingen har farit illa …

Makt och maktlöshet

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 31 juni, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 5

Den senaste tiden har jag funderat en del på det här med makt och maktlöshet. Till sist letade jag upp den senaste Handikapputredningens utredningsbetänkande ”Handikapp och välfärd?” (SOU 1990:19) och började läsa. För er som på grund av bekvämlighet eller ålder inte minns vad betänkandet handlade om så kommer här en kort beskrivning.

”Handikapp och välfärd?” var resultatet av en närmast total utvärdering av de villkor personer med funktionsnedsättning levde under i slutet av 1980-talets Sverige. Uppdraget att kartlägga situationen gavs till Centrum för handikappforskning vid Uppsala Universitet som gjorde:

  • En genomgång av aktuell forskning och utredning kring temat kring inflytande förpersoner med funktionsnedsättningar (redovisat i särskild rapport);
  • En enkätundersökning med närmare tusen personer med funktionsnedsättningar i ett sjuttiotal kommuner (slutlig analys gjordes av handikapputredningen);
  • Djupintervjuer med ett sextiotal personer med omfattande funktionsnedsättningar i tre kommuner (redovisat i en bilagerapport till SOU 1990:19).

För att göra en lång och tråkig historia kort kan resultatet bäst beskrivas som uruselt och miserabelt. Fortsätt läsa Makt och maktlöshet

Bra bemötande och sekundära vinster

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 11 juni, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 4

Någon vecka efter mitt ”samtal” med sjuksköterskan på Spinaliskliniken har brevet kommit fram; brevet med begäran om en fullständig journalkopia. O från kontoret ringer upp för att fråga om hur mycket av journalen jag vill ha. Allt? Det är nämligen en väldig massa papper det rör sig om och inte alldeles gratis.

”Hundratals sidor”, det är så O beskriver storleken.

Jag har redan passerat fler gränser än den ekonomiska i mitt sökande efter någon slags kontroll över situationen. Jag bestämmer mig relativt fort för att kopiera hela skiten fast inte förrän vi hunnit snacka också om andra saker – som årskontroller. Det är ett samtal av ett annat slag än det jag hade med sköterskan, kanske för att ingen av oss har en position att försvara. Ansvaret för grindvaktsysslorna – detta att agera inkastare – ligger någon annanstans. Kanske det också hjälper att jag känner O sedan länge. Jag har andra förväntningar på och ett annat förtroende för henne. Hon är en del av mitt funkis cosa nostra, även om hon rör sig långt ute i marginalen. Fortsätt läsa Bra bemötande och sekundära vinster