Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre
Det här inlägget är från 19 maj, 2013
Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 1
Det senaste dryga året har jag hukat i farstun som ett skrämt litet hittebarn. Hållit andan i förhoppning att Storebror myndigheten klampar förbi min hörna också denna gång. I vanliga fall är det inte där ni finner mig. Huka är inte riktigt min grej.
Men nu har jag hukat – rejält! Orsaken är trivial. Förra våren var det två år sedan min senaste omprövning av assistansersättningen. Två år är den lagliga fristen för oss som lever med personlig assistans. Jag har genomgått flera stycken omprövningar sedan rätten till personlig assistans blev lag 1994 så du tycker förmodligen att det är konstigt att huka för ännu en.
“Vad är det att vara rädd för om du inte ljugit vid alla de andra prövningarna?”, tänker du säkert.
Susannes hörna 