Den lokala gratistidningen fick mig att haja till häromdagen. Den låg dubbelvikt på köksbordet. På den vikta framsidan syntes en bild av ett flerhjuligt fordon och nederkanten av något slags regnplagg. Under bilden fanns en rubrik: Här skjutsar hon sin chef.

”Åh, äntligen en artikel om personlig assistans som förstår grejen”, tänkte jag.

Ja, det kanske inte är så ofta mina assistenter kallar mig chefen. Men både de och jag är medvetna om att det är mitt ansvar att arbetsleda. Det är ju bara då jag får assistans med det jag behöver på det sätt jag behöver. Och det är bara så mina assistenter kan förstå hur de bäst kan assistera mig. Personlig assistans är ett serviceyrke. Det är en personlig – men inte privat – relation. Jag har min assistans i kooperativet STIL som är en del av den svenska Independent Livingrörelsen, och STIL är mina assistenters arbetsgivare.

Den personliga assistansen är utformad av medlemmar inom Independent Livingrörelsen. I STIL är jag arbetsledare, någon som ibland kallas chef.

Så viker jag ut tidningen för att läsa, och inser att det inte alls handlar om personlig assistans. Istället är det en deltagare i ett cykelprojekt som skjutsar sin chef i cykelkärra. Projektet ska få folk att cykla året om.

Det slår mig att jag nu levt så länge med personlig assistans att normalitet för mig är just ett liv med personlig assistans. Så när någon skjutsar sin chef i ett flerhjuligt fordon handlar det naturligtvis om personlig assistans. I min verklighet är folk som vevar runt i cykelkärror vintertid avvikare.

Den personliga assistansens syfte är självbestämmande. Självbestämmande handlar i grunden om rätten att representera sig själv i sitt eget liv. Det handlar om rätten att få bestämma vem jag är och hur jag vill leva.

Jag vill påstå att det fungerar!