I december 2015 hade drygt 16 100 personer assistansersättning genom socialförsäkringssystemet. Knappt två år senare var antalet mindre än 15 000.

Den individuella rättighetslagstiftningen, LSS reglerar vem som har rätt till personlig assistans och assistansersättning. Förvaltningsmyndigheter som Försäkringskassan ska följa lagstiftningen och dess förarbeten. De ska inte bedriva rättsutveckling för att ändra innehållet i rättigheten. Trots det fick Försäkringskassan i regleringsbrevet för 2016 i uppdrag att ”bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”.

Regleringsbrev för Försäkringskassan 2016

Jag vill påstå att det är en mindre rättsskandal. Det enda Försäkringskassan kan göra för att genomföra sitt uppdrag är ju att begränsa tillgången till själva rättigheten. En begränsning som kräver att myndigheten driver på rättsutvecklingen så allt färre nyansökningar beviljas, och allt fler personer som redan har assistansersättning förlorar denna. Det här inlägget ska dock inte handla om det utan om det ideologiska budskap som försvarar att det sker. 

Det krävs nämligen en förklaring när personer som haft rätt till assistansersättning i flera decennier plötsligt inte längre får det. Det måste finns en orsak, även när inget förändrats för den enskilde.

Den enda orsak regeringen tycks ange är ”överutnyttjande”. I regleringsbrevet 2016 står också att Försäkringskassan ska ”säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande” av assistansersättningen”. Överutnyttjande är ett begrepp som verkar vara unikt kopplat till just assistans. Det debuterar för första gången i Försäkringskassans regleringsbrev 2015 då myndigheten ”ska säkerställa en god kontroll av assistansersättningen för att motverka överutnyttjande”, och har sedan dess återfunnits i varje nytt års regleringsbrev.

Regleringsbrev för Försäkringskassan 2015

Det ideologiska budskapet om överutnyttjande är en variant av fuskdebatten. En debatt som startade för drygt ett decennium sedan. En debatt som sedan dess har resulterat i kvasivetenskapliga uppskattningar och mer eller mindre medvetet lögnaktiga utsagor om fusk och kriminalitet inom trygghetssystemen. Överutnyttjande är dock ett begrepp som används enbart för assistansersättningen!  Använd sökfunktionen för att se hur ofta och i vilka sammanhang begreppet används.

Överutnyttjande verkar ha debuterat som begrepp i samband med Billumutredningen, ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Fusk och oegentligheter handlar enligt kommittédirektivet (Dir. 2011:26) framför allt om brott enligt bidragsbrottslagen. Överutnyttjande är ett mer intressant begrepp. Det är ett värdeladdat ord, beskrivet på följande sätt i direktivet:

”Utredarens uppdrag bör också omfatta att bedöma s.k. överutnyttjande av reglerna i assistansersättningen. Med detta avses utnyttjande av gällande regler för att tillskansa sig högre ersättning än vad som är motiverat av den assistansberättigades verkliga behov av stöd och service. Det kan gälla t.ex. användning av assistansmedel i större omfattning än vad situationen i praktiken kräver, för att på detta sätt slippa att återbetala outnyttjad ersättning. ”

Kommittédirektiv 2011:26

Överutnyttjande handlar alltså inte om något brottsligt eller juridiskt felaktigt. Istället, är det en moralisk fråga. Regeringen tycks mena att vi assistansberättigade använder fler timmar assistans än vi verkligen behöver. Jag antar att de menar att vi slösar timmar. Att vi lever för yvigt helt enkelt. Det handlar helt enkelt om antalet timmar.

Regeringens regleringsbrev 2016 till Försäkringskassan innebar att nedskärningarna i rätten till assistansersättning skenade utom kontroll.  Regeringen fick backa på det direkta uppdraget att bryta timutvecklingen i regleringsbrevet 2017. Men i sak skilde det litet eller inget åt mellan 2016 och 2017 års uppdrag som löd:

”Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.”

Regleringsbrev för Försäkringskassan 2017

Eftersom uppdraget knyter överutnyttjande till ökande timantal står vi kvar på samma punkt. Det finns nämligen ingen juridiskt hållbar definition av vad som är överutnyttjande. Det handlar istället om en moralisk åsikt om hur funkisar får leva. Vi är tillbaka till – eller vi kanske aldrig lämnade – den tid som kännetecknades av begreppet lagom-för-funktionshindrade.

Regleringsbrevet 2017 stoppade inte raset inom assistansersättningen. Till slut gick det inte längre, och den 14 november 2017 drog socialminister Åsa Regnér i nödstoppshandtaget. Jag är av åsikten att detta handlar mer om den kommunala ekonomin än om min och andras rätt till assistansersättning, men det får vänta till ett annat inlägg.

Vad jag vill peka på just nu är det regleringsbrev för Försäkringskassan 2018 som regeringen tog beslut om den 20 december – alltså drygt en månad efter Regnérs presskonferens. I detta får myndigheten nämligen exakt samma uppdrag som 2017, att:

”Försäkringskassan ska även säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottsligt nyttjande med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.”

Regleringsbrev för Försäkringskassan 2018