Två trampdynor sedda underifrån. de är svarta och omgärdade med mörker. Till höger en rosa feministsymbol

En särskild sorts feminism

Den här texten handlar om den kamp för jämställdhet som inte kan förlika sig med funkisars rätt till jämlikhet. Den feminism som ser funkisar som vårdobjekt utan kön och rätt till medborgarskap. Jag ser hur dess representanter tar allt mer plats i den allmänna debatten om personlig assistans,och det gör mig allt mer illa. Vi som lever i tyngden av olika maktordningar borde inte ägna oss åt att förtrycka varandra.

Jag har nog alltid varit feminist. Ja, även innan jag förstod vad det var och använde ordet, var jag feminist. Att vara feminist utan att veta vad det handlar om är förmodligen ett tecken på privilegium. Klassresan stod mina föräldrar för. Jag var vit, medelklass och normat, det vill säga stack inte av från samhällets normer om funktionalitet. Jag gick i söndagsskola på söndagen och drack mellanöl i diket bakom Huskvarna Folkets Park på lördagen. En alltigenom normal, lätt privilegierad men aningslös feminist.

Sedan föll jag av hästen, blev fÖörlaaamad som kompisens dotter uttryckte det, och tappade mitt normatprivilegium. Det är lätt hänt och kan vara gjort på en pisskvart, om ni undrar hur det går till. Det var ett uppvaknande!

Jag var dock fortfarande feminist, och så småningom allt mindre aningslös när det gällde både köns- och funktionsmaktsordningen Och kanske var det de där medfödda privilegierna som gjorde att jag trodde det fanns en solidarisk kärna. Att vi som befann oss någonstans längre ner i de olika maktordningarna hade ett ansvar att bekämpa dem tillsammans. Ja, eller i vart fall borde vi inte förtrycka varandra.

Sedan började jag läsa och fundera allt mer på varför jag och andra funkisar inte hade samma värde som er andra. Varför hade inte vi rätt till sådant som var självklart för er?

Jag läste och funderade. Och där bland normatens alla privilegier fanns den: en alldeles särskild sorts feminism. Den bygger på skillnader i könade aktiviteter kopplade till försörjning – ”to care about”- och omsorg – ”to care for”. Det är en feminism som bygger på normativa idéer om kvinnor och barnafödande. Hur dessa skapar maktstrukturer och gör kvinnor ekonomiskt beroende av män i ett samhälle byggt kring kärnfamiljen. Och hur offentliga verksamheter återskapar samma beroende och underordning. Det kallas familism. I teorier om familism är funkisar som jag omsorgsbördor som ska fördelas mellan de välvilliga normaterna i grannskapet.

Jag fick flashbacks. Ja jag blev faktiskt illamående av adrenalinpåslag när jag läste Liv Beckström i Dagens Arena, Assistansen måste in under samhällets kontroll. Beckströms ledare är egentligen så full av direkta felaktigheter och okunskap om vad är assistans är och hur den fungerar, att den borde läggas på historiens skräphög (läs till exempel den här tråden eller mitt inlägg om fusket med fusksiffrorna här). Men det var ändå Beckströms ledare som fick mig att tänka på det som i mitt huvud hamnar under rubriken ”en särskild sorts feminism”.

En särskild sorts feminist, som Beckström säkert är, kallar det privatisering när vi funkisar får rätt att bestämma över våra högst privata behov. Självbestämmande är nämligen inget vi funkisar ska ha rätt till, eller ens behöver. Jag tänkte på Beckströms ledare när jag i tisdags lyssnade på Socialutskottets öppna utfrågning om personlig assistans. Jag tänkte på feminism och solidaritet, eller bristen på denna. Mest av allt tänkte jag dock på Gillian Dalley.

Gillian Dalley fick mig nämligen att inse att det inte finns någon solidarisk kärna bestående av oss som befinner oss litet längre ner i de olika maktordningarna. Hon fick mig att förstå att det finns en särskild sorts feminism vars ideologi står stadigt grundad i funktionsmaktsordningen. En ideologi där kvinnor har rätt till problemformuleringsprivilegiet och den egna kroppen så länge de inte avviker från funktionalitetsnormen. En ideologi baserad på idéer där kollektiva lösningar skapar frihet för kvinnor och förtrycker funkisar.

Dalleys idealsamhälle bygger på principer om kollektivt boende där ansvar för att ge omsorg – to care for – delas inom gruppen, och gruppens individer fostras till att ta hand om beroende medlemmar. En förutsättning är att omsorgsaktiviteterna inte längre ses som ett ansvar för ett visst kön. Det är denna uppfostran till avkönat ansvarstagande som utgör skillnaden mellan ett samhälle byggt på kollektivt omsorgstagande och ett byggt på institutionella lösningar.

I praktiken, kan kollektiva boendeformer handla om mindre bostadsenheter inom vilka varierande grader av ‘beroende’ kan tas om hand, antingen genom vårdare som lever bredvid de som tas om hand eller grannar, icke-funktionshindrade informella vårdgivare … boende tillsammans med ‘beroende’ personer. s. 130

Jag levde i en av dessa mindre boendeformer för oss omsorgsberoende under ett decennium. Det var en så kallad boendeserviceenhet. Idag kallas det servicelägenhet och är en av de olika formerma av LSS-boende. Här delade en personalgrupp på den omsorgsbörda som var jag. Ja de kanske inte levde i lokalen på bottenvåningen, men de befann sig där på arbetstid. Själv existerade jag bredvid dem.

När jag tänker på de här åren reser sig håret i nackskinnet av äckel och utsatthet. Jag tänker på de mer än 50 olika personer i månaden som jag förväntades tacksamt ge upp min kropp till. De kom och gick. Den ena efter den andra rev av mig kläder, täcken och lakan med sina plastbeklädda händer. Jag skulle bara vara tacksam och ta emot. Jag klarade mig ju inte utan. Jag hade inget val.

De kunde däremot få välja. Jag kommer särskilt ihåg hur den lilla Livets Ordaren fick gå bredvid en morgon. Där satt han och tittade på medan jag blev kissad, och tvättad och påklädd. Där satt han och tittade på mig i min nakenhet för att sedan bestämma att detta klarade han inte. Det sitter inbränt i huden på mig. Där – i det som idag kallas LSS-boende – hade jag ingen integritet. Min kropp var en allmänning, den var allas och envars, men aldrig min.

Det var en vidrig erfarenhet. Men så vidrig att jag skulle föredragit att få hjälp av mina grannar var den inte.

Jenny Morris beskrev hur en särskild sorts feministiska lösningar och villkoren för min tillvaro hängde ihop. Hon gav mig argumenten. Det är nämligen så att när en särskild sorts feminister sätter fokus på det könsuppdelade ansvaret för omsorg. När de söker sätt att skapa ekonomiskt oberoende för den egna gruppen utgår de från att äldre och funkisar aldrig kan vara annat än ‘beroende’. De ser sitt beroende som något skapat av maktstrukturer men vårt beroende som en personlig egenskap. Morris menade däremot att vi alla behöver vända oss bort från idéer om omsorg och beroende, och deras koppling till förtryck och översitteri. Vi ska fokusera på att sörja för varandra – ”to care about” – istället för att låsa fast varandra i omsorg – ”to care for”.

Att sörja för någon medför inte en rätt att besluta över den, att inskränka deras självbestämmande, bara för att de har en … funktionsnedsättning, inte mer än äktenskap ger män rätten att kontrollera kvinnor. Inte heller staten , i form av vårdgivare, omsorgspersonal, har rätt att bestämma över en funktionshindrad persons liv, inte mer än staten har rätt att bestämma över en kvinnas fertilitet (s. 152).

Jag tänkte på allt detta samtidigt som jag lyssnade på makthavare av olika slag under Socialutskottets öppna utfrågning om personlig assistans.

Där var Försäkringskassans rättschef, Eva Nordqvist som trots kritik från såväl akademin som domstolsväsendet pratade om vad myndigheten måste göra av rättssäkerhetsskäl. Ja, hon pratade om formell rättssäkerhet eller rättslikhet som de brukar kalla det – inte materiell rättssäkerhet. Det var myndighetens generaldirektör Ann-Marie Begler som envist upprepade budskap om fusk och brottslighet. Ett budskap som är totalt irrelevant som förklaring för hur rättigheten urholkats. De som förlorat rätten till assistansersättning är ju varken brottsliga eller tillhör fuskarna.

Och så var det förstås Regeringens representanter. Statssekreterare Madeleine Harby Samuelsson pratade om att vi ska ha en modern LSS-lagstiftning med de insatser detta innebär. Det lät förstås inte särskilt trovärdigt eftersom SKL samtidigt pratade om ett ökat byggandet av nya mini-institutioner (LSS-boenden). Utredare Gunilla Malmborg menade att visst ska grundintentionerna i lagen finnas kvar. Samtidigt fick vi veta att direktivets krav på besparingar av assistansen till förmån för mer ”träffsäkra” lösningar inte kommer ändras.

Det var en deprimerande sörja av välvilligt stenhårt motstånd. Det var en mur av makt som med entoniga röster ständigt upprepade samma till intet förpliktigande fraser.

Där under utfrågningen sista halvtimma slår det mig plötsligt, att det är den särskilda sortens feminister som pratar. De ser inte mig och andra funkisar som individer. Vi är bara omsorgsbördor. Det är därför på något sett passande att utfrågningen slutar med en diskussion där representanter för statsmakten, kommuner och landsting i samförståndsanda börjar diskutera hur de bäst ska ta hand om problemet. Problemet – det är vi det.

Dalley beskriver sitt idealsamhälle delvis som ett svar på Morris kritik. Det går alltså inte att förklara hennes syn på funkisar i allmänhet och funktionshindrade kvinnor i synnerhet med brist på kunskap. När Dalley skriver att könslösa omsorgsroller är både ett måste och en möjlighet skriver hon därför in funkisens underordning som en förutsättning för den särskilda feministens frigörelse:

Den unga modern som är bunden till sin säng förväntar sig inte ‘automatiskt’ att ha familjeansvar för hushållssysslor och barnuppfostran som hon skulle ha … om hon var icke-funktionshindrad. s.132

Den dåvarande handikapputredningen konstaterade (SOU 1990:19 med bilagerapport) att personer med omfattande hjälpbehov levde i maktlöshet och vanmakt. Endast åtta procent hade något inflytande över vem som hade tillgång till deras hem och deras kroppar. Detta är bakgrunden till att personlig assistans blev en lagstadgad rättighet.

Funkisars liv, hem och kroppar har alltid ansetts vara självklart tillgängliga för den formelle eller informelle vårdaren. Det blir lätt så när beroende av assistans inte ses som en livssituation utan en personlig egenskap. Då skapas maktförhållande där möjligheter till förmynderi, integritetskränkningar och våld frodas.

Det finns en särkild sorts feminism som enbart existerar på sina egna villkor för att tillgodose sina egna intressen. Det är den feminism som präglar vår Regering.

Citaten i den är texten är översatta av mig. Referenslitteraturen finns via länk.

2 reaktioner till “En särskild sorts feminism”

  1. Tack! Stort Tack! Jag blir känslomässigt tagen av det du skriver här. Bättre formulering av femininismens baksida tror jag man får leta länge efter just nu… Inledning och avslutning är briljanta. Knivskarpa. Beskrivningen av dina egna upplevelser gör ont. Ont
    Det finns verkligen ‘en egen slags’ feminism. En som existerar och utvecklas på inslag och villkor som företrädaren själv ställer fram… framställer.
    Det som känns extra svårt är att den feminismen inte bara finns i regeringen. Utan i långt många fler sammanhang och på nivåer som har stor tung diskursiv makt och som påverkar allas våra liv, allas tänkande.
    Allt gott

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s