Den här texten publicerades 21 juni 2012 i SHT, Svensk HandikappTidskrift. Den handlar om diagnosticering och kategorisering, om terminologi eller bara ordval och rätten till självdefiniering. Den är ack så aktuell fortfarande, Originalet finns här.
Själv brukar jag kalla mig funkis fast du kan säga Susanne.
Vi lever i diagnosernas tidevarv. Du behöver en diagnos för att få tillgång till de flesta välfärdstjänster du klarar dig dåligt utan. Alltmer behöver du också en diagnos för att få tillgång till andra saker på ett sätt som gör dem användbara för dig – du vet saker som skola och arbete. Du diagnosticeras och ännu en expert får anställning, lön och karriär. Och det vore väl okej om det handlade om sjukvård istället för hela livet.
Jag vill påstå att diagnoserna är den minsta gemensamma nämnaren bakom etiketten funktionsnedsättning. På ett personligt plan finns nämligen inget egentligt gemensamt innehåll. Det är bara så att samhället behöver en etikett, en sorteringsavi för att avskilja oss som inte är tillräckligt funktionsuppsatta från dem som anses funktionellt neutrala. Det är vi som är funktionsnedsatta och behöver diagnosticeras för att få delta i samhällsgemenskapen. Hänger du med?
Inlägg på SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råds seminarium ”Samhälle och identitet”.
Den här texten är en föreläsning som hölls 5 december 2003
Det här är inte en predikan, även om det kan låta så. Det är en fundering. Det kan vara svårt nog att vara människa utan att behöva leta efter sanningen med stort S.
Vem är normal egentligen? På de gamla kända anatomiplanscherna ser jag den manliga kroppen avklädd sin hud och sitt könsorgan; manlig endast i utformningen av muskulaturen och avsaknaden av bröst men ändå så ytterligt representativ för det normala. Avvikelsen kvinna skymtar jag ibland i modeller av reproduktiva organ och tecknade bilder där livmoder och äggledare likt ett träd breder ut sig i bäckenet.
Den lokala gratistidningen fick mig att haja till häromdagen. Den låg dubbelvikt på köksbordet. På den vikta framsidan syntes en bild av ett flerhjuligt fordon och nederkanten av något slags regnplagg. Under bilden fanns en rubrik: Här skjutsar hon sin chef.
”Åh, äntligen en artikel om personlig assistans som förstår grejen”, tänkte jag.
Ja, det kanske inte är så ofta mina assistenter kallar mig chefen. Men både de och jag är medvetna om att det är mitt ansvar att arbetsleda. Det är ju bara då jag får assistans med det jag behöver på det sätt jag behöver. Fortsätt läsa Normalitet från en annan vinkel→
Susannes hörna 