Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära.

Det här inlägget är från 21 maj, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 2

Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag kommer hem från jobbet. Det ligger halvvägs dolt under ett sådant där kort tjockt kuvert som onekligen signalerar reklam av något slag. Försäkringskassebrev signalerar inte reklam. De anländer i vita fönsterkuvert, storlek A5. Instanskuvert kallar Rödluvans matte sådana brev. De som alltid ska öppnas bara på morgonen om man vill sova bättre.

”Det kanske är från någon annan; någon trevligare myndighet som kronofogden eller så”, muttrar jag surt för mig själv.

”Ny bedömning av din assistansersättning”

Orden skriker från pappret och jag fastnar på just ”ny” för så är det nuförtiden. Jag rasade av hästen i början av 1982 och fick en komplett ryggmärgsskada som inte precis läkt ut under de tre senaste decennierna. Under drygt tio år existerade jag med hjälp av boendeservice. Därefter fick jag personlig assistans och livet förändrades. Men nu gäller inte längre omprövning vartannat år. Varje prövning är ny.

Det enda som har hänt mig rent kroppsligt under de senaste decennierna är att jag blivit allt skröpligare. Kroppen är helt enkelt ett av livets alla förbrukningsmaterial. Mentalt, socialt och politiskt kan vi kanske förbli unga men det bryr sig knappast Försäkringskassan om. Fortsätt läsa Brev från Instansen →

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 19 maj, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 1

Det senaste dryga året har jag hukat i farstun som ett skrämt litet hittebarn. Hållit andan i förhoppning att Storebror myndigheten klampar förbi min hörna också denna gång. I vanliga fall är det inte där ni finner mig. Huka är inte riktigt min grej.

Men nu har jag hukat – rejält! Orsaken är trivial. Förra våren var det två år sedan min senaste omprövning av assistansersättningen. Två år är den lagliga fristen för oss som lever med personlig assistans. Jag har genomgått flera stycken omprövningar sedan rätten till personlig assistans blev lag 1994 så du tycker förmodligen att det är konstigt att huka för ännu en.

“Vad är det att vara rädd för om du inte ljugit vid alla de andra prövningarna?”, tänker du säkert.

Fortsätt läsa Att skriva loggbok som motstånd →