Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre
Det här inlägget är från 14 oktober, 2013
Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 7
Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag ska gå till jobbet på morgonen. Det ligger överst i högen och dess gröna logga får det att blinka rött hos mig. Under en ögonblicks sekund tänker jag, ”Om du inte låtsas ha sett det behöver du inte öppna nu”.
Det är nu nästan på dagen tre månader sedan jag hade Försäkringskassan på besök här hemma. De första månaderna därefter gled fram under fullständig mental blockering. Den svenska sommaren var för en gång skull SOMMAR – minst 25 grader ska det vara annars räknas det inte – och jag ägnade mig enbart åt livet. Mitt liv. Jag struntade till och med i den här bloggen trots att jag egentligen tycker att jag borde skriva även om annat än assistanseländet.
Sedan kom nyheten att kamraten jag delat ”omprövningsperioder” med det senaste halvdecenniet blir av med sin assistansersättning. Två månader – är uppsägningstiden.
Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre
Det här inlägget är från 14 juli, 2013
Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 6
Det är knappast hälsosamt att fokusera hela sin energi på hur dålig man är; allt det man inte kan göra; hur förbannat hjälplös man är. Ändå är det precis det jag ägnat mig åt den senaste månaden och det stolta resultatet är en rabblande, räknande text över mina tillkortakommanden – 14 sidor, 152 stycken, 518 rader, 5.814 ord, 36.151 tecken inklusive blanksteg av assistansbehovsspya.
Så långt det går har jag lagt upp den efter frågorna i bedömningsinstrumentet. Varje moment är beskrivet i delaktiviteter, beräknat i minuter och omräknat till minuter per vecka. Minuter som jag anser ska räknas som grundläggande behov är fetstilade.
En av krippteorins grundpelare är att vi bör skifta fokus bort från det upplevt avvikande, sluta se det som speciellt och särskilt, låta bli att tolka det som problem som behöver fixas, hanteras eller lösas. Istället bör vi vända blickarna mot den osynliga ”normaliteten”- den som inte etiketteras eller definieras annat än genom sin icke-tillhörighet – och ifrågasätta varför just den ska utgöra norm för organisering av vårt gemensamma. Fortsätt läsa Ett rättsosäkert bedömningsinstrument→