Den här texten publicerades 21 juni 2012 i SHT, Svensk HandikappTidskrift. Den handlar om diagnosticering och kategorisering, om terminologi eller bara ordval och rätten till självdefiniering. Den är ack så aktuell fortfarande, Originalet finns här.
Själv brukar jag kalla mig funkis fast du kan säga Susanne.
Vi lever i diagnosernas tidevarv. Du behöver en diagnos för att få tillgång till de flesta välfärdstjänster du klarar dig dåligt utan. Alltmer behöver du också en diagnos för att få tillgång till andra saker på ett sätt som gör dem användbara för dig – du vet saker som skola och arbete. Du diagnosticeras och ännu en expert får anställning, lön och karriär. Och det vore väl okej om det handlade om sjukvård istället för hela livet.
Jag vill påstå att diagnoserna är den minsta gemensamma nämnaren bakom etiketten funktionsnedsättning. På ett personligt plan finns nämligen inget egentligt gemensamt innehåll. Det är bara så att samhället behöver en etikett, en sorteringsavi för att avskilja oss som inte är tillräckligt funktionsuppsatta från dem som anses funktionellt neutrala. Det är vi som är funktionsnedsatta och behöver diagnosticeras för att få delta i samhällsgemenskapen. Hänger du med?
Den här texten är från ett tal jag höll vid Tillgänglighetsmarschen 2003
Det finns det som är viktigare än tillgänglighet – som kärlek och gemenskap!
Kärleken som den manifesterar sig i vänskap, som den uttrycker sig i speglingen av en älskande, som den kraft vi alla dras mot och önskar leva med och i.
Gemenskapen med familj och vänner, arbetskamraternas samhörighet, medlemskapet i officiella och informella grupper.
Det är detta som i grund och botten är samhällskittet. Det som håller oss samman. Det som skapar det goda livet – i det goda samhället. Fortsätt läsa Tillgänglighetsmarschen 2003→
Inlägg på SMER, Statens Medicinsk-Etiska Råds seminarium ”Samhälle och identitet”.
Den här texten är en föreläsning som hölls 5 december 2003
Det här är inte en predikan, även om det kan låta så. Det är en fundering. Det kan vara svårt nog att vara människa utan att behöva leta efter sanningen med stort S.
Vem är normal egentligen? På de gamla kända anatomiplanscherna ser jag den manliga kroppen avklädd sin hud och sitt könsorgan; manlig endast i utformningen av muskulaturen och avsaknaden av bröst men ändå så ytterligt representativ för det normala. Avvikelsen kvinna skymtar jag ibland i modeller av reproduktiva organ och tecknade bilder där livmoder och äggledare likt ett träd breder ut sig i bäckenet.
Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre
Det här inlägget är från 11 november, 2013
Loggbok över prövning av assistansersättningen #avslut och tillbakablick #3
Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.
Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.
Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det. Fortsätt läsa Medborgarskap är ….→
Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre
Det här inlägget är från 14 oktober, 2013
Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 7
Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag ska gå till jobbet på morgonen. Det ligger överst i högen och dess gröna logga får det att blinka rött hos mig. Under en ögonblicks sekund tänker jag, ”Om du inte låtsas ha sett det behöver du inte öppna nu”.
Det är nu nästan på dagen tre månader sedan jag hade Försäkringskassan på besök här hemma. De första månaderna därefter gled fram under fullständig mental blockering. Den svenska sommaren var för en gång skull SOMMAR – minst 25 grader ska det vara annars räknas det inte – och jag ägnade mig enbart åt livet. Mitt liv. Jag struntade till och med i den här bloggen trots att jag egentligen tycker att jag borde skriva även om annat än assistanseländet.
Sedan kom nyheten att kamraten jag delat ”omprövningsperioder” med det senaste halvdecenniet blir av med sin assistansersättning. Två månader – är uppsägningstiden.
Susannes hörna 