Funktionsnedsättning en sorteringsmekanism

Den här texten publicerades 21 juni 2012 i SHT, Svensk HandikappTidskrift. Den handlar om diagnosticering och kategorisering, om terminologi eller bara ordval och rätten till självdefiniering. Den är ack så aktuell fortfarande, Originalet finns här.

Själv brukar jag kalla mig funkis fast du kan säga Susanne.

Vi lever i diagnosernas tidevarv. Du behöver en diagnos för att få tillgång till de flesta välfärdstjänster du klarar dig dåligt utan. Alltmer behöver du också en diagnos för att få tillgång till andra saker på ett sätt som gör dem användbara för dig – du vet saker som skola och arbete. Du diagnosticeras och ännu en expert får anställning, lön och karriär. Och det vore väl okej om det handlade om sjukvård istället för hela livet.

Jag vill påstå att diagnoserna är den minsta gemensamma nämnaren bakom etiketten funktionsnedsättning. På ett personligt plan finns nämligen inget egentligt gemensamt innehåll. Det är bara så att samhället behöver en etikett, en sorteringsavi för att avskilja oss som inte är tillräckligt funktionsuppsatta från dem som anses funktionellt neutrala. Det är vi som är funktionsnedsatta och behöver diagnosticeras för att få delta i samhällsgemenskapen. Hänger du med?

Vi kan kanske säga att funktionsnedsättning är namnet på en sorteringsmekanism. Jag tror däremot inte att det är en identitet. Om det finns någon slags gemensam kulturell identitet bland oss – ”personer med funktionsnedsättningar” – hoppas jag att det är en identitet som bygger på motstånd. Motstånd mot allt det som skiljer ut oss, som klassar oss som nedsatta och mindre värda, som sorterar bort oss från allmänheten.

Sanningen är att ingen av oss lever utanför samhället. Däremot är det nog så att vi lever i ett samhälle organiserat för att passa andra – inte oss. Vi är integrerade – inte delaktiga – i ett samhälle som kräver att vi är tacksamma, snälla och skötsamma. Helst ska vi leva som mönsterkrymplingen, en hjälplös stereotyp varelse som lever för och genom andra. Det är det vi måste förändra och kanske kan kulturen vara ett vapen i den kampen. Kanske mot-bilder som monsterfunkisen kan få fler av oss att börja leva för oss själva. Att känna stolthet för dem vi är. Att också kräva plats. Att förändra både oss själva och samhället.

Oss emellan kallar vi varandra en mängd saker som är totalt politiskt inkorrekta: invalider, skröppel, snajlikar med flera. Och vi kallar också de som inte är funktionsnedsatta en mängd saker: normaler, normater, TAB:s ( = temporary able-bodied = för tillfället icke-funktionshindrad) med flera. Det finns nämligen en enorm kraft i att ta makten över orden. Att vända något som är tänkt att definiera svaghet till att markera styrka.

Vad andra kallar mig säger inget om vem jag är. Jag är Susanne. Jag förbehåller mig rätten att definiera mig själv. Hur folk etiketterar eller stereotypiserar min tillvaro definierar bara vad de är. Inte vem de är utan vad de är! Så skit i vad andra säger eller gör. Fundera över vem du är.

Jag kallar mig funkis av flera skäl. Jag medger att jag tillhör en grupp som diskrimineras och nedvärderas. Att funktionsnedsättning skulle vara någon sorts egenskap vägrar jag däremot inse. Visst det handlar om funktionalitet. Vilka funktioner som krävs för att få delta på lika villkor är emellertid en gräns som verkar dras där det passar för tillfället. Funkis och funktionalitet lånar sig dessutom utmärkt som grund till ord som funkofobi, funktionsförtryck, funktionsnormativitet, funktionalitetsordning med flera.

Funkisen Susanne är en del av en motståndsrörelse så i viss mån har jag kanske en kulturell identitet baserad på mitt funkisskap. Fast egentligen tror jag att den minsta gemensamma nämnaren bakom en kulturell funkisidentitet måste vara målet att förändra samhället. Om vi använder bilder som monsterfunkisen för att åstadkomma det – så är jag en monsterfunkis. Om jag måste använda ord som funkis, invalid, skröppel eller snajlik för att få folk att känna sådant obehag att de lyssnar till vad jag säger – så gör jag det.

Tycker du det låter obehagligt? Är du rädd att det blir bråk? De dåliga nyheterna är att det kommer bli både obehagligt och konfliktfyllt. De goda nyheterna är att du har ett val. Du kan nämligen välja mellan att låta andra klumpa ihop dig under sina etiketter eller själv bestämma vem du är. Och du, kom ihåg: ”Alla kan ju inte älska alla här i världen!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s