Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära.

Det här inlägget är från 21 maj, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 2

Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag kommer hem från jobbet. Det ligger halvvägs dolt under ett sådant där kort tjockt kuvert som onekligen signalerar reklam av något slag. Försäkringskassebrev signalerar inte reklam. De anländer i vita fönsterkuvert, storlek A5. Instanskuvert kallar Rödluvans matte sådana brev. De som alltid ska öppnas bara på morgonen om man vill sova bättre.

”Det kanske är från någon annan; någon trevligare myndighet som kronofogden eller så”, muttrar jag surt för mig själv.

”Ny bedömning av din assistansersättning”

Orden skriker från pappret och jag fastnar på just ”ny” för så är det nuförtiden. Jag rasade av hästen i början av 1982 och fick en komplett ryggmärgsskada som inte precis läkt ut under de tre senaste decennierna. Under drygt tio år existerade jag med hjälp av boendeservice. Därefter fick jag personlig assistans och livet förändrades. Men nu gäller inte längre omprövning vartannat år. Varje prövning är ny.

Det enda som har hänt mig rent kroppsligt under de senaste decennierna är att jag blivit allt skröpligare. Kroppen är helt enkelt ett av livets alla förbrukningsmaterial. Mentalt, socialt och politiskt kan vi kanske förbli unga men det bryr sig knappast Försäkringskassan om. De borde göra det – för lagstiftningen som ger rätt till personlig assistans handlar om hela medborgarskapet och rätten att leva på lika villkor som andra – men så är det inte längre. I dag handlar det om hur många minuter du behöver assistans på toaletten.

Min rätt till personlig assistans hänger i dag på

• min förmåga att släppa alla anspråk på integritet och i detalj beskriva mitt liv in i minsta hemorrojd;
• om ett läkarintyg eller intyg från annan ”expert” styrker att mitt liv – beskrivet in i minsta hemorrojd – innebär att jag behöver assistans med det jag behöver.

”Vad i all världen har ett läkarintyg att göra med dina toalettbesök?”, tänker du säkert. Eller tillhör du sorten som fnyser: ”Handikappade! alltid ska de då komma dragandes med sina skitproblem.”

Här är mina skitproblem!

I det här dokumentet (klicka på länken nedan) finns de frågor Försäkringskassan vill att jag ska förbereda inför vårt möte. Det är bara tre sidor med mycket luft så nog orkar du läsa igenom dem. Var inte så djävla lat. Klicka!!!”

Frågor inför vårt möte

”Säger fortfarande inget om läkarintyg eller minuter”, fnyser du kanske.

Låt oss därför titta litet på det bedömningsinstrument som Försäkringskassans handläggare har till sin ”hjälp” när de ska skriva ner och bedöma om det jag beskriver är relevant eller ej. Vi kan ta det första bedömningsområdet ”Personliga behov”. Så här ser det ut (klicka på länken).

Frågor om personliga behov

När jag beskrivit exakt hur jag gör alla de moment som ingår i mina personliga behov kommer vi till tidsberäkningen. Så här ser det ut (klicka på länken).

Frågor om längd på aktivitet och antal gånger

”Förresten, hur många gånger gick du på toaletten i förra veckan? Och hur lång tid tog det?” Nä, nu är jag elak. Det är väl ingen människa som håller reda på sådant.

”Men duscha då? Kommer du ihåg hur ofta du gjorde det?”

Jag djävlas med dig. Märker du det? Det är ingen som kräver att du varken ska kunna eller behöva beskriva hur du sköter dina personliga behov; åtminstone inte in på sådan detaljnivå att du kan beskriva exakt vad och hur du gör – och hur många minuter det tar. Det behöver bara sådana som jag!

Jag känner litet ångest över det här. Tänk om jag inte är regelbunden nog för att passa in i bedömningsinstrumentets mall. Tänk om handläggaren inte tror på mina minuter. Ångesten över att i detalj beskriva vad och hur jag gör har jag låtit glida in i det undermedvetna. Nu är det bara mentala blåbyxor och Nike skor som gäller.

”Vill de ha detaljer då ska de jädra i mig få detaljer”, skäller jag framför spegeln. ”Jag ska minsann dränka dem i detaljer.”

Någonstans där under den kaxiga ytan väntar gråten. Den gulpande, hickande stortjuten som tar andan ur mig och får snoret att rinna. Den som får mig att vråla rätt ut, ”Det är inte rättvist!” Sorgen över att mitt vackra, vackra liv med allt det innehåller av politiskt engagemang, jobb och intressen, vänner och familj; allt detta har reducerats till existensens kalla minuträknande. Är jag inte mer än mina kroppsliga funktioner?

Jag brukar bota det med whisky. Single malt whisky från Islay i mer än tillrådliga mängder och mer än lovligt dyrt.

Men tillbaka till läkarintyget! För det är nu – när jag reducerat mitt liv; när jag fläkt ut mig på längden och tvären; när jag själv börjar tvivla på värdet av mitt liv – det är nu handläggaren ska bedöma om mitt behov av stöd är klarlagt. En bedömning där sådana saker som läkarintyg har betydelse. Så här ser det ut (klicka på länken).

Handläggarens bedömning och förslag till tidsåtgång.

Mitt förhållande till den medicinska professionen och dess devotees är minst sagt komplicerat men just nu vill jag tänka på något annat.

Vill du titta på hela bedömningsinstrumentet kan du klicka på länken (43 sidor)

Socialstyrelsens bedömningsinstrument

Vill du läsa socialstyrelsens instruktioner till att använda instrumentet kan du klicka på länken (34 sidor).

Användarinstruktioner till socialstyrelsens bedömningsinstrument