Fönster med träjalusier, utanför bladgrönska och sol.

I odjurets buk

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 14 oktober, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 7

Brevet från Försäkringskassan ligger på golvet innanför loftgångsdörren när jag ska gå till jobbet på morgonen. Det ligger överst i högen och dess gröna logga får det att blinka rött hos mig. Under en ögonblicks sekund tänker jag, ”Om du inte låtsas ha sett det behöver du inte öppna nu”.

Det är nu nästan på dagen tre månader sedan jag hade Försäkringskassan på besök här hemma. De första månaderna därefter gled fram under fullständig mental blockering. Den svenska sommaren var för en gång skull SOMMAR – minst 25 grader ska det vara annars räknas det inte – och jag ägnade mig enbart åt livet. Mitt liv. Jag struntade till och med i den här bloggen trots att jag egentligen tycker att jag borde skriva även om annat än assistanseländet.

Sedan kom nyheten att kamraten jag delat ”omprövningsperioder” med det senaste halvdecenniet blir av med sin assistansersättning. Två månader – är uppsägningstiden.

”Schas i väg till kommunen! Se så marsch pannkaka!”

Nej, inte hade hans kropp blivit ”botad” eller ens ”bättre” under de två decennier han haft rätt till assistansersättning. Du förstår det är liksom det som är själva grejen med en funktionsnedsättning. Det blir sällan bättre! Men ändå … helt plötsligt tillhörde han inte de som hade rätt till assistansersättning längre.

I ljuset av det är det fascinerande (i brist på bättre ord) att läsa alla de försvarstal, de makten underdåniga kommentarer som envist hävdar att ingen som ska ha rätt till assistansersättning kommer att förlora den. Menar ni verkligen att individer som enligt bedömning efter bedömning från Försäkringskassan under decennier ansetts berättigade till assistansersättning egentligen aldrig skulle varit det? Det är samma Försäkringskassa som gjorde de bedömningarna som nu kastar över assistansberättigade på löpande band till kommunerna.

”Du behöver inte oroa dig. Kommunen kan också ge dig personlig assistans.”

Kommentaren är handläggarens. Hon som ska ägna två och en halv månader till att räkna min kamrats minuter; räkna om och om igen tills hon skurit här och där och annorledes så det blir drygt 25 minuter mindre grundläggande tid per dag. Dryga 25 minuter om dagen. Så liten kan skillnaden mellan socialförsäkringens trygghet och konkurrensen med andra utgiftsposter i den kommunala ekonomin se ut.

Och visst ”kan” kommunen också ge personlig assistans; visst ”ska” kommunen göra detta enligt lagstiftning. Verkligheten är dock långt ifrån så rosenröd och allt fler kommuner struntar helt eller delvis i att följa lagstiftarens intentioner med rätten till personlig assistans. Exemplen är många och berör alla de grupper som har rättigheter under LSS.

Ta inte bara mitt ord för givet. Läs någon av de undersökningar som finns i saken istället. Nu senast kom FUB:s rapport Svenska staten sviker de svagaste där man konstaterar:

”I FUB:s rapport uppger fyra av fem kommuner att Försäkringskassans striktare bedömningsgrunder övervältrar ansvar och kostnader för personlig assistans till kommunerna. FUB:s undersökning visar också att närmare var tionde kommun frångår LSS när ansvaret övervältras från staten, för att istället hantera behovsbedömningarna inom ramen för Socialtjänstlagen (SoL). Det går stick i stäv med intentionerna i LSS-lagstiftningen.”

FUB 2013 staten sviker de svagaste

Debattartikel om rapporten i Dagens Samhälle

Det verkar svårt för funkisar att få plats i de kommunala budgetarna. ”Det kanske blir trångt där mellan sportarenor och andra kommunala flashigheter”, muttrar jag litet bittert. Så genast får jag dåligt samvete och tänker, ”Du kan ju inte skylla allt på sportarenor bara för att du tycker det nya tillskottet till Stockholms Globe Arenor är en skitful, otillgänglig monstrositet.”

Fast något ligger det väl i detta. Mellan funkisars oglamorösa vardagsliv och nöjesevenemang i storlek 9XL – vad väljer man?

[Beskrivning: Detta är en reklamfilm byggd på grafik och flashiga effekter. Den nya arenan ser ut som en oval jättelik donut klädd i nätstrumpor. Tonläget och innehållet i kommentaren är symptomatiskt även för bilderna i filmen.]

Men nu alltså … det ligger ett brev med en grön logga på golvet innanför min dörr. Ögonblicket av tvekan är över och jag ber assistenten riva upp kuvertet, ta ut innehållet.

”Hjälp oss att bli bättre!”, skriver Försäkringskassan.

Jo då jag är slumpmässigt utvald att svara på Försäkringskassans Kundundersökning 2013. Minsann om det inte är så. ”Det där med slumpmässighet och utvald känner jag minsann igen”, hinner jag tänka medan skrattet hysteriskt stiger upp från magen. Sedan går jag ut genom dörren.

Kvar på golvet ligger ett tomt kuvert med grön logga och dess innehåll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s