Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 19 maj, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 1

Det senaste dryga året har jag hukat i farstun som ett skrämt litet hittebarn. Hållit andan i förhoppning att Storebror myndigheten klampar förbi min hörna också denna gång. I vanliga fall är det inte där ni finner mig. Huka är inte riktigt min grej.

Men nu har jag hukat – rejält! Orsaken är trivial. Förra våren var det två år sedan min senaste omprövning av assistansersättningen. Två år är den lagliga fristen för oss som lever med personlig assistans. Jag har genomgått flera stycken omprövningar sedan rätten till personlig assistans blev lag 1994 så du tycker förmodligen att det är konstigt att huka för ännu en.

“Vad är det att vara rädd för om du inte ljugit vid alla de andra prövningarna?”, tänker du säkert.

Jag förstår frågan. Jag förstår den till och med i ljuset av att fler och fler av oss som har rätt till assistansersättning förlorar denna.

ISF: Nybeviljandena minskar och avslagen ökar.

I media, politisk retorik och säkert i allmänhetens tankar är vi assistansanvändare förmodligen mest en bunt överutnyttjande fuskare i dagsläget. För så har vi framställts, ja så framställs vi – om och återigen om igen.

Jag förstår frågan eftersom du kan ha svårt att förstå vad en prövning av assistansersättning innebär i dagsläget. Du som inte har erfarenhet av vad det innebär att behöva personlig assistans för att leva det liv du tar för självklart. Du tycker säkert att det bara är bra att alla de där småfuskarna, de som passar på att överdriva, de som kanske är litet lata och skulle behöva mer träning, nu äntligen blir bedömda som de ska.

”Rättssäkerhet är viktigt!”, säger du. ”Eller hur?”

Mitt brev om ”Ny prövning av assistansersättning” damp ner i lådan i mitten av förra veckan. Sedan dess har jag inte bara helt plötsligt dragits fram i bedömningsljuset, utan också i försöken att boka tid för läkarintyg blivit påmind om att jag inte är medborgare i det här landet. Patient! På sin höjd är jag patient!

I Independent Livingrörelsen pratar vi om att ta ansvar. Jag är skyldig att ta ansvar för mina livsval. Tillsammans är vi ansvariga att utveckla och lägga fram de lösningar vi anser att samhället måste tillhandahålla för att funkisar ska kunna delta som samhällsmedborgare. Vi kallar det självbestämmande!

Så jag har själv bestämt att jag ska försöka ta mitt ansvar för att du och andra som du ska få möjlighet att förstå det här. Jag har bestämt mig för att föra en publik loggbok under den här tiden. Beslutet tog jag redan i fredags i en överlevnadsdiskussion med mig själv. Tänkta hålla den hemlig till efter jag fått mitt beslut.

”Bäst att inte reta upp dem som har makt över ditt vara eller icke vara”, tänkte jag.

Men när de fyra glasen vin från gårdagens årstämmomiddag väckte mig i natt insåg jag att det skulle vara detsamma som att huka igen. I grund och botten är jag otroligt stolt över det här landet. Det kanske inte alltid märks men jag har en fantastisk tilltro, till inte bara det samhälle vi lever i, utan till vår gemensamma förmåga att göra det ännu bättre. Jag vill inte, kan inte tillåta mig att tro att min rätt till åsikts- och yttrandefrihet skulle resultera i sämre behandling av representanter för myndigheter eller offentligt finansierad verksamhet. Jag kan ha fel – men då blir det i alla fall en intressant blogg.

Så här kommer första avsnittet i ”Loggbok över prövning av assistansersättning”. Jag hoppas jag kan och orkar både ge dig en inblick i hur saker faktiskt sker, hur det kan kännas, hur det var på den tiden innan jag hade assistans, och hur det kan vara nu. Du får ha litet tålamod. Det är inte alldeles enkelt att lämna ut allt det där som är mitt högst privata men jag hoppas att kunna hitta en väg där jag kan skriva om det som är personligt och ändå allmängiltigt – utan att bli för privat . Jag lovar också att göra mitt allra allra bästa för att inte låta för bitter.

(Och för i helvete – när jag pratar om medborgarskap så pratar jag inte om nationalitet. Jag pratar om alla oss som har rättigheter och skyldigheter under samma lagar.)