Fönster med träjalusier, utanför bladgrönska och sol.

Ett rättsosäkert bedömningsinstrument

Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 14 juli, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 6

Det är knappast hälsosamt att fokusera hela sin energi på hur dålig man är; allt det man inte kan göra; hur förbannat hjälplös man är. Ändå är det precis det jag ägnat mig åt den senaste månaden och det stolta resultatet är en rabblande, räknande text över mina tillkortakommanden – 14 sidor, 152 stycken, 518 rader, 5.814 ord, 36.151 tecken inklusive blanksteg av assistansbehovsspya.

Så långt det går har jag lagt upp den efter frågorna i bedömningsinstrumentet. Varje moment är beskrivet i delaktiviteter, beräknat i minuter och omräknat till minuter per vecka. Minuter som jag anser ska räknas som grundläggande behov är fetstilade.

En av krippteorins grundpelare är att vi bör skifta fokus bort från det upplevt avvikande, sluta se det som speciellt och särskilt, låta bli att tolka det som problem som behöver fixas, hanteras eller lösas. Istället bör vi vända blickarna mot den osynliga ”normaliteten”- den som inte etiketteras eller definieras annat än genom sin icke-tillhörighet – och ifrågasätta varför just den ska utgöra norm för organisering av vårt gemensamma.

Det absurda i hela situationen kring prövningen av assistansersättningen är att jag för att få tillgång till den personliga assistans jag behöver för att leva som andra osynliga normater/normaler (ja, vad ska jag kalla dig egentligen) måste vältra mig i mitt annorlundaskap. Allt det som ingen normal människa skulle lista ens på de etthundra första platserna på listan över vardagshändelser; detta ska plötsligt beskrivas som det enda av vikt i mitt liv.

Jag hör hur du tänker: ”Varför håller du på med det där? Det är ju ingen ansökan du ska göra. Det handlar bara om en omprövning av den existerande situationen.”

Handläggaren från Försäkringskassan undrar också om jag söker fler timmar. Jag har inte räknat ihop mina minuter helt och hållet; kommer inte riktigt ihåg vad veckosumman var på förra beslutet; och det diffar tydligen på någon timme. Nej, jag söker inte mer än jag har. Vill inte ha mer folk runt omkring än jag behöver. Och får då bekräftat av henne att det inte ska vara någon ansökan som grund för omprövning.

Jag håller med; det bör knappast behövas göras någon ny ansökan vartannat år om omständigheterna inte ändrats. MEN – här är kruxet – i kombination med Försäkringskassans vägledning och det nya bedömningsinstrumentet försvinner min rättsäkerhet helt och hållet om jag inte själv levererar ett grundmaterial som i princip är en fullständig ansökan.

I vägledningen står det nämligen:

En tvåårsomprövning är en förutsättningslös prövning av rätten till assistansersättning. Förutsättningslös prövning innebär att Försäkringskassan ska ta ställning till om grundförutsättningarna för rätten till assistansersättning fortfarande finns utifrån de lagar och regler samt rättspraxis som gäller vid tidpunkten för prövningen. Det innebär inte att du inte kan beakta tidigare utredning i ärendet. Vid en tvåårsomprövning kan beslutet bli ett annat än tidigare dels på grund av ett ändrat stödbehov hos kunden, dels på grund av att tillämpningen har ändrats (till exempel genom ändrad rättspraxis).
(FK:s Vägledning 2003:6 vers. 12 sid. 254)

Om allt som framkommit tidigare ska bortses från, vad ska handläggaren utgå från?

Naturligtvis är det de minuter jag anser att jag behöver som ska bedömas. Något annat finns ju inte att utgå från. Det instrument som Försäkringskassans handläggare ska (måste enligt min handläggare) använda innehåller också frågor om vilka behov jag har. Alla de frågor som jag borde besvara i min ”ansökan” – eller vad vi nu vill kalla det när det gäller omprövning.

Socialstyrelsens bedömningsinstrument

Skillnaden är att instrumentet vänder sig till handläggaren.

DET ÄR ALLTSÅ FÖRSÄKRINGSKASSANS HANDLÄGGARE SOM SKA SKRIVA NER VAD JAG BEHÖVER ”HJÄLP” MED. Jag som föremål för prövningen förväntas inte leverera min ”sanning” annat än muntligt vid mötet. Om jag lämnar in mitt skrivna material vid mötet kan jag inte vara säker på att det formellt läggs till mitt ärende. Det är upp till handläggaren att bedöma om hen vill se det som arbetsmaterial eller ej; om det ska diarieföras.

För att du riktigt ska förstå hur rättsosäkert det här förfarandet är – personligen skulle jag vilja klassa det som rättsvidrigt – så ser det alltså ut så här.

Det behov av assistans som du beskriver vid mötet med Försäkringskassans handläggare beskrivs av denna handläggare när hen fyller i första delen av bedömningsinstrumentet. DU FÅR INTE KONTROLLERA ATT DET HEN SKRIVER NER ÄR HUR DU UPPLEVER DITT BEHOV ELLER HUR DU BESKRIVIT DET.

Samma handläggare som skriver ner ditt upplevda behov i bedömningsinstrumentet gör sedan en bedömning av om ditt behov är ”klarlagt”. Därefter ska handläggaren bedöma om det angivna behovet av tidsåtgång är ”klarlagt”; om det finns intyg som styrker behovet och tidsåtgången. Bedömningen görs i samma instrument som hen skrivit ner dina behov i.

I Sverige har vi byggt upp en idé om välfärdsstatens representanter som goda individer, som alltid gör väl, alltid handlar rätt. Vi tycks inte förstå att det faktiskt krävs att vi också reglerar statens makt över individen. Godtycklig myndighetsutövning hör inte hemma i en demokrati.

Jag ska inte behöva vara beroende av att Försäkringskassans handläggare skriver ner min upplevelse av assistansbehov korrekt. Jag ska helt enkelt inte behöva lita på en stadsanställds goda vilja och korrekta beteende i den här situationen.

Om du tror att detta INTE är allvarligt bedrar du dig. Ingen av oss vet vad vår handläggare har skrivit i bedömningsinstrumentet. Däremot har jag flera vänner och bekanta som upplevt att saker de angett som behov INTE skrivits in i instrumentet.

”Hur vet jag det? Fåna dig inte, så svårt är det inte att se om hen antecknar det som sägs eller ej.”

Så jag har fokuserat på allt det ”sjuka” hos mig den senaste månaden. Och i någon slags reaktion verkar det sjuka ha fokuserat på mig och jag har just avslutat den tredje 10-dagarskuren med hästpenicillin, mer eller mindre i rad.

Det är i dessa situationer livet ibland serverar en pärlor. Och en dag när jag sitter där i duschen och försöker låta bli att svimma hör jag bästa assistenten säga:

”Det blir ju i alla fall minuter till Försäkringskassan!”

Det är det som är det fina med personlig assistans. Det blir så personligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s