Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 24 maj, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #tillbakablick 1

Jag sover dåligt och vaknar på skithumör; spelar i princip offer under hela frukosten och ondgör mig mer än vanligt över idioterna i Lyxfällan. M jobbar i vanliga fall mellan åtta och tolv på vardagsmorgnar men i dag har hon gått med på att jobba till klockan ett. Jag ska iväg till universitetsbiblioteket för att jaga en antologi är det tänkt. Det är inläsning för ett jobb. Nu vill jag inte!

Bestämmer mig istället för att använda mina assistanstimmar till något av det som boendeservicen berövade mig under det där dryga decenniet. Jag bestämmer mig för att gå och handla mat!

Kanske dröjer sig nattens tankesnurror kvar i alla fall. För jag kan inte låta bli att tänka på hur det var då. På den tiden då jag bodde på ”Ingemar”; och hur det kom sig att jag hamnade där.

Du förstår när man bodde på boendeservice så bodde man inte på en adress. När man bodde på boendeservice bodde man till exempel på ”Ingemar”. Ja egentligen hade jag en bostadsrätt på Kvarnbacksgatan i Uppsala. Det var så jag köpte mig fri från Akademiska sjukhuset och rehabiliteringen. Så här gick det till:

Jag skadade mig 1982, i en liten korridor av tid då man på Akademiska sjukhuset i Uppsala inte lade ryggmärgsskadade med min skadenivå i skallsträck eller haloväst. Jag blev opererad och min halsrygg stabiliserades genom ett implantat uthugget ur höftkammen. Det innebar att jag förhållandevis snabbt hamnade på rehabiliteringsavdelningen och redan före sommaruppehållet – jag skadade mig den femte februari – började den medicinska expertisen planera min framtid. Stöten sattes in mot min mamma.

Min mamma är anti-auktoritativ; hon förstår vad en auktoritet är men gör i princip alltid raka motsatsen till vad den försöker tvinga på henne. Alltid, förutom den här gången på Akademiska sjukhuset.

Under hela våren hade hon konsekvent vägrat att agera mellanhand. Hon tvingade helt enkelt läkarna att prata direkt med mig; och för det älskar jag henne. Men nu hade de lyckats tuta i henne att hon skulle flytta upp till Uppsala för att ”ta hand om” mig. Hon skulle alltså sälja huset, sätta min mormor och morfar som bodde på övervåningen på gatan; säga upp sig från jobbet som lärare. Allt för att ”ta hand om” mig. Det var i alla fall så jag uppfattade det då.

Det slår mig när jag skriver det här att de kanske menade att jag skulle flytta på mig. Det skulle i å för sig ”bara” inneburit att hon fått sluta jobba. Vilket förmodligen inneburit att hon så småningom blivit tvungen att sälja huset och sätta mormor och morfar på gatan. Men jag flyter ut …

Doktorerna hade i alla fall lyckats övertala henne. Hon skulle ta hand om mig.

”Susanne vägrar. Hon ser inte realistiskt på sin situation”, står det i min journal.

Och just precis bara si så där; kanske enbart för att jag vägrade så fick jag veta att det fanns möjlighet både till hemtjänst och något som kallades boendeservice. Jag fick till och med åka på studiebesök till min potentiellt ”orealistiska” framtid. Jag besökte ”Ingemar” och bestämde mig för att detta kunde vara ett alternativ; även om det var ett alternativ man fick köa sig till.

Sedan fick jag reda på att en av de så kallat vanliga lägenheterna i samma hus som ”Ingemar” – en bostadsrätt på 3 rum och kök – var till salu. Jag tvingade sjukhuskuratorn att ringa till bolaget där jag hade min hemförsäkring som också innehöll en försäkring för personskada.

”Susanne behöver 100.000 kronor omedelbart.” Det var det budskap hon skulle framföra.

Och bara just precis si så där; kanske för att hon ringde samtidigt som vinden vände och chokladen kokade över så fick jag inte bara de hundratusen jag begärde, utan hela summan. 356.000 kronor var den värd – min 90% invaliditet (ja, det heter så på försäkringsspråk). Ungefär en tredjedels Lottovinst på den tiden.

Och precis just si så där; kanske för att jag är medelklass och hade tillgång till pengar – ja i alla fall försäkring; kanske för att jag aldrig fått lära mig annat än att jag hade rätt att ta plats, rätt att kräva min plats i samhället; kanske för att min familj lärt mig skita i auktoriteter; precis just si så där köpte jag mig fri från sjukvården.

”Susanne har köpt en bostadsrätt. Planerad utskrivning …” står det i min journal.

Det finns mycket att säga om boendeservice; mer än vad som får plats i det här inlägget. Men så här minns jag att det gick till att handla mat:

En förmiddag i veckan kom personalen och hämtade min och alla andras inköpslistor. Sedan handlade förmodligen någon annan av dem. Och förmodligen någon tredje bar sedan upp maten till mig och de andra. Fanns inte det du skrivit på listan fick du antingen inget alls eller något helt annat istället.

Minnet är en lustig neurologisk process. Handling på ”Ingemar” är hos mig för alltid förknippat med gula skumbananer – en slags ersättning för pistagemandlar.

Därför är det en njutning för mig att gå och handla. Jag njuter därför att jag vet vad det innebär att inte få gå och handla själv. Därför att på ”Ingemar” hade ingen gått de extra 800 meterna till den bättre affären. Därför att när jag bodde på ”Ingemar” hade jag aldrig sett att Hemköp hade pumpor och sötpotatis i grönsaksdisken. Därför att på ”Ingemar” lärde jag mig att begränsa mina önskemål till potatis, lök och morötter; ja jag glömde nästan bort att det fanns annat.

Så efter att ha vaknat alltför ofta och tänkt på ännu en av alla de funkisar jag vet har förlorat sin rätt till personlig assistans eller fått den neddragen till det minimala; så efter att ha vaknat på skithumör och ondgjort mig mer än vanligt över idioterna i Lyxfällan – så handlar jag mig lycklig på butternut pumpa och sötpotatis.