Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 11 juni, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 4

Någon vecka efter mitt ”samtal” med sjuksköterskan på Spinaliskliniken har brevet kommit fram; brevet med begäran om en fullständig journalkopia. O från kontoret ringer upp för att fråga om hur mycket av journalen jag vill ha. Allt? Det är nämligen en väldig massa papper det rör sig om och inte alldeles gratis.

”Hundratals sidor”, det är så O beskriver storleken.

Jag har redan passerat fler gränser än den ekonomiska i mitt sökande efter någon slags kontroll över situationen. Jag bestämmer mig relativt fort för att kopiera hela skiten fast inte förrän vi hunnit snacka också om andra saker – som årskontroller. Det är ett samtal av ett annat slag än det jag hade med sköterskan, kanske för att ingen av oss har en position att försvara. Ansvaret för grindvaktsysslorna – detta att agera inkastare – ligger någon annanstans. Kanske det också hjälper att jag känner O sedan länge. Jag har andra förväntningar på och ett annat förtroende för henne. Hon är en del av mitt funkis cosa nostra, även om hon rör sig långt ute i marginalen.

Så vi pratar årskontroll och jag förstår att man åtminstone generellt på Spinalis är medveten om betydelsen av läkarintygets kvalitet vid prövning av assistansersättning. Kanske det lättar min oro litet? Min erfarenhet är annars att Spinalis så länge jag känt dem snarast sett assistansanvändare som lata djävlar. De där som inte lärde sig hasa arschle eller dra på sig byxorna.

”Nu är du väl i alla fall riktigt orättvis!” Jag hör dig protestera redan innan jag avslutat meningen.

Jo, jag uttrycker det nog litet hårt. Också Spinalis har långsamt börjat erkänna att livet kan ha annan mening än den rent fysiska funktionaliteten; att det kan ha ett värde att jobba, vara en del av en familj eller större sociala sammanhang. Någonstans måste vi ju alla välja vad vi vill att vårt eftermäle ska bli.

”Här vilar en kvinna som i hela sitt liv kunde dra på sig brallorna själv”, ska det inte stå på min gravsten (om jag nu skulle ha någon).

Spinalis har nu också fler anställda som kan jobba med personlig assistans. Jag antar att det hjälper till i attitydskiftet. Personligen tror jag inte heller att det skadar att kliniken numera ingår i Rehab Station Stockholm – där också Rehab Station Assistans finns. Egenintresset ljuger sällan.

Så jag pratar årskontroll med O utan riskera dränkas i mina egna känslosvall. Hon påpekar att det kan vara bra att ha de andra intygen och det finns ju en viss poäng i det. Vi bokar in mig en förmiddag 3-4 veckor framåt i tiden och jag lägger på luren litet gladare.

Det slår mig att detta är ett utmärkt exempel på bra bemötande: det får mig att lugnt acceptera sakernas tillstånd. Det ändrar inget i maktrelationen. Det ger mig inte mer självbestämmande. Det får mig bara att sucka ”ja ja det blir väl bäst så”. Och just i det här ögonblicket, för en kort stund accepterar jag det hela – men inte förrän jag börjat samla sekundära vinster.

En av mina godare vänner introducerade mig för mycket länge sedan till idén om sekundära vinster. Jag tror det var i samband med att han tillbringat eftermiddagen med att leka kurragömma och kull med en fyraårig dotter. Nöjd pekade han nedåt mot elstolen underrede och sa: ”Vilken annan farsa som helst hade varit helt slutkörd. Jag laddar bara batteriet.”

”Sekundära vinster!”, log han brett.

Så detta är den teori jag utvecklat utifrån denna enkla lärdom:
Livet består av en del primära förluster – av dem en del riktiga kolosser – men oavsett storleken så har jag ett val. Jag kan välja mellan att sväljas upp helt i förtvivlan av den primära förlusten eller försöka att balansera upp åtminstone en del av förlustens tyngd med sekundära vinster.

Ibland väger de sekundära vinsterna nästan tyngre än den primära förlusten. Nej, den primära förlusten är absolut inget jag inledningsvis skulle välja oavsett hur mycket sekundärvinster jag kan skramla ihop, men i längden kan dessa komma att betyda mer än det de balanserar mot. Ibland väger de sekundära vinsterna däremot lätt som fjädrar i förhållande till primärförlusten.

”Nej, det är ingen idé att du försöker intala dig att du vet vad som väger vad i mitt liv. Du är inte jag.”

Så när dagen är över och natten gått samlar jag den enda sekundära vinst jag hittills lyckats komma på. Jag ringer till Försäkringskassans handläggare och förklarar att jag varit i kontakt med Spinalis och att de kommer att ge mig en hel årskontroll .

”Så jag kommer att ha inte bara intyg från läkare utan från sjukgymnast och arbetsterapeut också” säger jag glatt och ber om ett mötesdatum längre fram. Hon låter inte missbelåten alls.