Under det senaste decenniet har Försäkringskassans regelbundna omprövning av rätten till assistansersättning inneburit att allt fler förlorat denna. Den här loggboken är en del av min tidigare blogg och handlar om hur det känns att vänta på ett nyckfullt myndighetsbeslut, och vad ett avslag skulle kunna innebära. Loggboken är från 2013. Mycket har hänt sedan dess. I stort sett allt, till det sämre

Det här inlägget är från 3 juni, 2013

Loggbok över prövning av assistansersättningen #avsnitt 3

Jag rasslar ut på trottoaren efter akupunkturen med ungefär tolv minuter kvar på telefontiden till Spinalisklinikens sjuksköterskor. Läkartid! Boka tid för läkarbesök! Jag behöver läkarintyg inför prövningen av min assistansersättning!

Sjuksköterskor tycks i dagens vårdsystem allt mer fungera som grindvakter. De förmedlar begränsningar. En del av dem passar också på att uppfostra oss patienter. Det är i alla fall så jag upplever det. Problemen börjar nästan omedelbart. Jag vill nämligen träffa en läkare som jag träffat förut.

”Jag vill ha en tid hos B” säger jag.

Jag håller andan och hoppas att hans 3-månaders skift på Spinalisklinikens mottagning inte löpt ut. Doktorerna på rehabstationen tycker det är tråkigt att jobba på mottagningen. Det är mycket roligare att vara läkare på vårdavdelningen så de turas om. Tre månader i taget. Personligen skiter jag just nu i hur tråkigt det måste vara att skriva intyg. Jag behöver ett läkarintyg inför min omprövning av assistansersättningen och det är VIKTIGT att jag får träffa någon som vet åtminstone något om mig sedan innan.

”Det finns ingen tid hos B innan han går över till avdelningen. Du får gå till vår andra doktor”, meddelar grindvakten och jag tappar helt det lilla lugn jag uppammat inför samtalet.

Jag bryr mig inte om hur Spinalispersonalen flyttar runt där ute i Frösundavik. Om landstinget tycker det är viktigt för mig att kunna välja vilken läkare jag ska gå till när jag är förkyld måste jag väl för i helvete få välja doktor när det gäller viktigare grejer. Det meddelar jag också till sköterskan i andra änden av luren; samt att det handlar om ett VIKTIGT intyg för mig. Det handlar om ASSISTANSERSÄTTNING.

”Vi ska nog se till att du får ett intyg”, får jag till svar.

Är det ett hot eller löfte, hinner jag tänka innan jag börjar argumentera. Kanske är det min stressiga framtoning; kanske är det att jag förmodligen låter mindre trevlig; eller kanske det bara handlar om att jag inte vill underordna mig deras ordning; något gör i alla fall att sköterskan plötsligt kommer ihåg att jag måste gå till arbetsterapeuten först.

”Min handläggare på Försäkringskassan kräver inte ett intyg från arbetsterapeut så det ska jag inte alls. Jag ska ha en läkartid”, propsar jag.

Jag är arg och ledsen, allt på samma gång, argumenterar mig blå utan att hon ger med sig. Så får jag avsluta samtalet utan någon läkartid eftersom jag först måste boka tid till arbetsterapeut.

Huvudet hänger på väg ner i hissen till tunnelbanestationen. Jag absolut hatar att få min tillvaro medikaliserad; att mitt liv reduceras till något slags sjukdomstillstånd. M och jag visar kortet för killen i stationens biljettlucka och går igenom spärren han öppnar. Nu ska jag i alla fall hem!

Så kommer vi fram till hissen ner till tunnelbaneplattformen.

”Felanmäld!” Den röda lappen hånler mig rakt upp i ansiktet.

Det är bara att vända, gå tillbaka till spärren och be killen i luckan att öppna den igen. Precis innan vi är framme vid hissen upp till gatunivån ringer det på telefonen. Det är sjuksköterskan från Spinalis:

”Jag såg i din journal att du inte gjort årskontroll förra året så du måste göra det först.”

Insatsen har nu höjts – från ett inledande arbetsterapeutbesök till att genomgå hela rubbet (sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska och så slutligen läkare) – allt för att få ett läkarintyg från en specialist på ryggmärgsskador.

Min fajt med Spinalis om huruvida jag vill använda mig av deras erbjudande om årskontroll har pågått ett tag. Det har hänt tidigare att sjuksköterskor vägrat mig tillgång till läkare för att jag valt bort att delta i årskontrollerna. Ett tag gick det till och med så långt att jag skrev till klinikchefen och frågade om deras avtal med landstinget tillät dem att villkora skattefinansierad vård med mitt deltagande i generella undersökningar. Mitt argument då, var att om deras årskontroll är så värdefull som de påstår så skulle jag förmodligen välja att genomgå den.

Vårt förhållande normaliserades. De lade till koll av saker – som inte bara jag utan många andra behövde kolla – och jag gick på årskontroll 2011.

Personligen tycker jag att det är en överdrift att kolla samma skit varje år när det är tre decennier sedan jag skadade mig. Jag menar, jag har en livmoder och får därför inbjudan till gynekologiskt cellprov – men bara vart tredje år (i min ålder vart femte år). Jag har också bröst och blir inbjuden till mammografi vartannat år (vart 18 månad för yngre folk). Ännu har ingen kollat om jag använt mig av dessa erbjudanden när jag behövt använda mig av andra vårdinsatser inom de specialistenheterna.

Men nu har jag inte gått på årskontroll 2012! Har man inte gått på årskontroll får man inte läkartid! Grindvakten avslutar med att meddela mig att det är fritt för mig att vända mig någon annanstans om jag inte är nöjd med deras villkor.

”Varför gör du inte det?”, kanske du fnyser. ”Sitt inte där och gnäll. Gå någon annanstans! Har du inte hört att vi har valfrihet nuförtiden.”

Jo, visst kan jag välja att gå till någon annan läkare. Jag kan välja att gå till någon annan doktor som varken vet något om mig eller ryggmärgsskador. Det är det val jag har. Och när det är gjort får jag leva med konsekvenserna.

Ärligt! Jag är livrädd att inte ha ett läkarintyg som ”klargör” att det finns medicinska orsaker till att jag behöver det jag behöver i assistansväg. Så jag sväljer protesterna tillsammans med gråten. Sedan ringer jag efter en rullstolstaxi och känner för en stund tacksamhet för att M stannar över och vi inte längre behöver beställa färdtjänstbuss tre dagar i förväg för att vara säkra på att komma hem i vettig tid.

Ett par timmar senare skriver jag två brev:

en begäran om kopior av samtliga delar av den journal jag har på Spinaliskliniken;
en förfrågan till Hälso- och Sjukvårdsnämnden vid Stockholms Läns Landsting om a) deras avtal med privata utförare innehåller rätt för dessa att villkora vård, och b) vilken alternativ utförare av ryggmärgsskadevård de tillhandahåller för dem av oss som inte vill underkasta oss villkor eller behöver en ’second opinion”.

Under 2012 genomförde Försäkringskassan 3.122 stycken tvåårsprövningar. 359 stycken (11%) av dessa assistansanvändare fick assistansen indragen; 21% fick färre timmar.

Klicka här för att läsa mer på Assistanskoll